canebro

Jag vaknade i more som vanligt och började med att kika om det hänt någonting nytt på datorn, jag såg att Camilla hade sin blogg på msn så jag tänkte att jag skulle läsa den för att det var ett tag sen. Det var då tanken slog mig, att det redan har gått två år sedan Johan och Kim måsta lämna oss. Jag tänkte på det några gånger igår men det var inte mer än så. Men när Camilla beskrev hur hon fick veta det och hur hon "bearbetade" sorgen. Eller det är fel ord men hur svårt hon hade med att gråta till en början. Det var så fint skrivet så jag kunna inte hålla gråten inne, och då kom mina känslorna och tankarna tillbaka.
Det är exakt två år sedan jag och Joakim var på semester i Bulgarien, vi vaknade som vanligt på morgonen och den här dagen skulle vi på vattenland, jag började med att kikade till mobilen där jag hade fått ett sms av en tjej jag känner. Där hon berättade att en av mina alla bästa kompisar avlidit i en mopedolycka. Jag blev alldeles stel i kroppen och jag kände att en enorm klump började att växa i min mage. Den första tanken var att jag måsta ringa mamma och fråga om det var sant, för jag ville inte tro på det jag precis hade läst. Mamma svarade och förstod att jag fått beskedet. Hon började att säga:

"Gumman minns du innan du åkte till bulgarien, vad jag frågade dig då"  
"Ja, sa jag med gråten i halsen"
" hon fortsatte, om någonting hemskt skulle hända här hemma medan du är i bulgarien så kanske jag inte behöver berätta det fören du är hemma så att inte din semester blir förstörd"
"Ja sa jag med tårarna rinnande för mina kinder"
"Men nu förstår jag att du har fått det hemska beskedet från ett annat håll, och tyvärr så är det sant"

Det var så hemsk att höra, det var så hemskt att veta att jag inte kunna vara hemma med alla mina kompisar och ge/få stöd från dem. Att missa minnesgudstjänsten och allt annat som händer. Det som grämder mig mest fortfarande är att Johan skickade mig ett sms samma kväll eller några dagar innan olyckan men jag tänkte att det är så dyrt att svara från utlandet och jag vet att jag får träffa honom när jag kommer hem, men nej så är det inte jag sumpade chansen att prata med honom en sista gång och det ber jag om ursäkt för vännen. Kommer aldrig att förlåta mig själv för det.

Men det jag ville komma fram till är i alla fall att nu har redan två år gått, och jag känner att jag undviker att tänka på det som har hänt. Jag vet inte varför om det är för att jag är rädd att bli ledsen eller om jag inte vill att det ska vara sant. I vissa stunder minns jag våra minnen som om jag fick uppleva dom igen, mendan ibland känns det som om det är ett svart hål utan någonting. Jag saknar dig mest av allt vännen och jag hoppas du vet att du är saknad av alla. Du har satt så fina spår här på jorden som alltid kommer att leva kvar, vi ses snart och då blir vi alla lyckliga igen.
Vila i frid och hälsa Kim och Jacke från mig.



Tack för att jag fick vara din vän, under din tid på jorden ♥