Resfeber
Himlen är oskyldigt blå
Som ögon när barnen är små
Att regndroppar faller som tårarna gör
Det rår inte stjärnorna för.
Åh jag måste bara säga att jag älskar den låten med Ted Gärdestad <3
Nu ligger jag i sängen och funderar på livet. Ne okej riktigt så är det väl inte. Fast jag känner att resfebern kommer närmare och närmare, men jag förstår faktiskt inte vad det är jag är nervös för. Det är ju inte flygresan för det har jag varit med om så många gånger förut. Det är ju inte att jag ska vistas i ett annat land för även det börjar bli en vana. Det måste vara värdefamiljen eller jobbet som gör resan så gruvsam. Och att veta att jag ska/måste prata engelska i princip tre veckor. Men jag behöver inte fundera nå mer på packningen i alla fall, kameran och passet är nerpackat och sen klarar jag mig. Förhoppningsvis har jag inte glömt någonting men det brukar visa sig ganska tidigt. Jag vet en sak till som jag jätte gärna skulle vilja ta med mig till England och det är Joakim, men icke sa nicke han får inte följa med. Jag får klara mig utan honom i tre veckor. Det ska väl inte vara några problem rätt van efter min vistelse i Colombia och sen har även han har hunnit varit i Rumänien efter den, men det är fortfarande ledsamt.
Nu börjar mina ögon bli väldigt sömninga och de brukar tyda på att det är dags att sova.
Ta hand om er nu här hemma i Sverige och sov så gott!
