canebro

Just nu känner jag mig lite deppad, eller ne de är kanske fel ord. Men jag och Gun har pecis kollat på en film som heter "nätterna vid havet" och det var en bra drama film enligt mig. Men sånna filmer får mig verkligen att tänka på saker som är jobbiga här i livet. För man ser hur bra allting kan vara men även hur jobbigt livet är och hur orättvist allting är. Med orättvist menar jag tillexempel att oskyldiga människor ska drabbas av sjukdomar och vara med i olyckor. Människor som aldrig skulle göra världen någonting ont ska måste genomgå tillexempel svåra sjukdomstider eller operationer. Just nu tänker jag på stackars Lina som ligger nersövd och jag vet inte om jag ska säga förhoppningsvis ovetade om sitt tillstånd. Jag vet att hon är en kämpe som kommer att klara de här med glans men som sagt är hennes framtid även väldigt ovetande och jag hoppas verkligen på det bästa. Jag tänker även mycket på hennes familj som måste genomgå det här och tiden går aldrig så långsamt som när man väntar på någonting. Jag ska verkligen inte säga att jag vet hur de känns för det gör jag inte. Men känslorna av att förlora någon kommer verkligen tillbaka starkt. Saknaden efter Johan och efter Mats är helt obeskrivliga. Vissa dagar gör man ingenting annat än att tänka på dom, medan man vissa dagar trycker bort tankarna så långt man bara kan. Ibland kommer fina minnen och ibland väldigt sorgsna minnen. Just nu känns de som jag inte var tillräcklig för mamma nä Mats var som sjukast att jag försökte att göra andra saker för att glömma bort allt de jobbiga som fanns i luften. Men det ångrar jag verkligen nu, jag vet att jag var liten och mycket mer omedvetande om livet då än vad jag är nu. och att det aldrig gå att göra ogjort. Det är inte många år sedan mamma var sjuk och vad gjorde jag då. Ja ingenting känns de som. Bara försöka att glömma och se de fina i allting och försöka att inte tänka på de som är just då. Men varför är det så lätt att vara efterklok önskar att jag kunna stötta mamma mer även då. Varför flyr man från alla jobbiga situationer ? är man så egoistisk för att själv få må bra. De finns så mycket jag skulle vilja skriva om just nu känner jag men vet inte varför, så många tankar som alltid kommer och går inom mig.

Jag vet inte riktigt varför jag har en dålig känsla i kroppen men de beror nog på alla såra val som jag har fram för mig och den den ovetade framtiden som skrämmer mig. Att nu sitta och inte veta vad som ska hända mig till hösten. Ska jag jobba, ska jag plugga, ska jag flytta, ska jag bo kvar, ska jag ha några pengar, eller leva på mina föräldrar, ska jag göra någonting som mina drömmar vill, eller ska jag göra sånt som man måste. Det finns så mycket jag skulle vilja gör men ändå känns de som att ag inte har några drömmar alls. Men de som tynger mig mest just nu är nog att jag vet att den jag älskar mest av alla ska flytta väldigt långt ifrån mig. Att man tar förgivet att man alltid ska vara vid varandra är så sjuk. Jag vet att det egentligen bara tar några timmar att åka och att man skulle kunna träffas varje helg om man vill. Men jag vet även att de inte kommer att bli så och att man kommer att glida ifrån varandra. Dagen som kommer att komma och att Britta kommer flytta och plugga kommer närmare och närmare och jag är verkligen glad för hennes skull. På riktigt alltså. Men tanken av att inte bara kunna träffas när man vill skrämmer mig så. Jag vet att vi är speciella och att vi alltid kommer ha samma relation fast de skulle ta evighet mellan gångerna vi ses. Men tanken skrämmer mig ändå. Förlåt Britta det är inte meningen att tynga dig för jag vet att det bara kommer att ta några år sen är det du och jag igen. Jag vet även att många fler än jag går igenom sånt här men a det gör ju inte direkt saken lättare. Det är inte meningen att tycka synd om mig själv jag är ledsen för alla andra som måste genomgå jobbiga situationer. Jag vet att livet alltid kommer att förbli orättvist och den tanken gör mig galen. Vissa månniskor betyder mer än andra ♥ och så kommer det förbi för alla.